Jag lämnade ett förhållande som man hade trasslat sig in i, har även ett nytt förhållande, ni får kalla mig vad ni vill tex PLAYER men jag följer bara hur jag ser på saken och hur mitt hjärta säger till mig, men du ska komma hit och ändra nåt så säger jag bara lycka till, det kommer inte hända.
Uppsala den 27:e träffa min bästis JOHANNA!! så klart ska jag köpa lite grejer av henne ^^
idag den 26:e är det BVC på morgonen med Soc kärringen jag har....!
sen vidare på möte me soc o prata om lilly om råd o stöd och planera in nya möten.
sen kan inte en viss person komma till mig o säga nåt annat att han har förbättrat sig för jag har BESTÄMT MIG och det var rätt så svårt men följt och tänkt på Min dotters skull hur hon skulle må av det. därför kommer jag lämna hennes pappa ur mitt liv men själv klart han kommer få träffa sin dotter ingen fara men då ska han fan bry sig som han inte verkar göra just nu. vad är det för slags far då? ingen bra pappa om man frågar mig!
Det sägs att man "aldrig kan komma hem", för att platsen man lämnade inte är den samma man återvänder till, och det jobbiga med klichéer som den är hur mycket de stämmer; förmodligen är det därför folk använder dem så mycket att de blir klichéer. Läskigt när det är samma sak med folk, bara: att man aldrig igen kan träffa nån man känner, för att den personen inte längre finns. Något som också är underligt är hur allt som skulle göra en till den sämsta personen att vara i ett förhållande med är det enda som gör en tillfredsställd när man precis kommit ur ett. Förut hade jag ett ansvar inför någon annan att inte vara uppe hela nätterna, supa till bristningsgränsen och vakna i främmande sängar, men när jag bara svarar till mig själv flyttas alla gränser förvånansvärt långt fram. Det är fortfarande nästan en månad tills studierna drar igång igen, och det ska bli intressant att se hur lågt jag kan sjunka på den tiden. Nåt säger mig att det här kommer sluta med en sjuhelvetes dykarsjuka. Botten, här kommer jag.
Jag fattar inte, hur du an göra så! man gör inte så. den dagen du hör av dig sutar inte lyckligt! Jag förstår inte varför du gör så, jag kan inte se det men jag samlar mig tills den dagen kommer. Jag hoppas att du förstår, den dagen kommer är det inte vi två längre!
jag vet att jag krosar mtt hjärta, jag vet att jag kommer ha det jobbigt men jag har vänner somsöttar mig ch in familj som finns där för mig, hjälper mig upp på fötter igen. <3
Varför ska det vara så här.. Varför ska det alltid bli så här.. Varför? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Det är faktiskt skillnad på att klaga och stötta men det verkar inte gå in riktigt.. Känner mig så jävla värdelös och helt dum i huvudet. Det finns liksom gränser över hur man behandlar folk. Just nu känns det som om jag bara vill skita i allt och inte bry mig något mer. Bara försvinna så alla glömmer bort vem jag är och inte finnas. Hela jag är bara en stor sophög som ingen bryr sig om utan kastar allt sitt skräp på. då kanske de skulle förstå någonting..
När jobbet känns tungt och tråkigt,stanna till vid ett apotek och köp en stjärt termometer av märket Johnson &Johnson. Läs bruksanvisningen.Där finner du meningen "Varje termometer har testats personligen i vår fabrik". Blunda nu och upprepa med hög röst 5 ggr JAG ÄR GLAD ÖVER ATT INTE JOBBA PÅ AVDELNINGEN FÖR KVALITETSKONTROLL PÅ JOHNSON & JOHNSON. Le och kom ihåg att det alltid finns jobb som är värre än det du har.....!!!
Sluta oroa er för rynkor, åderbrock, viktökning och andra jävligheter! Livet ska INTE vara en resa mot graven med målet att anlända säkert i en attraktiv och välbevarad kropp utan snarare att sladda in från sidan med choklad i ena handen och ett glas vin i den andra,och med en kropp som blivit ordentligt använd för att inte säga. fullständigt utsliten samtidigt som man skriker "WOHOOO" VILKEN JÄÄÄVLA RESA!!!!!
Bjuder på dom här två bilderna på flummiga mig =D
Men jag älskar min kropp och för den jag är, så kom inte hit
Det känns som du inte bryr dig. du står inte vad du säger oftas, hör knappt av sig, jag undrar o undrar men du värkar knappot förstå mig, att du inte ens orkar ta o höra av dig när du vill hälsa på din egna lilla dotter. du skyller mycket på din ekonomi men en fattig jäveln skulle ändå göra sitt bästa, jag känner många fler som är mycket bättre på det viset men du vet jag inte längre, känner knappt igen dig känns det som. du är pappan till lilly men tar inte det ansvaret. känns som att du tror att du kan skita i det och få halva vårdnaden bara så där, det kan du glömma om du fortsätter i denna stil antigen förändras du och förbättrar dig eller så får jag ta göra ett stort o svårt beslut!
