Det sägs att man "aldrig kan komma hem", för att platsen man lämnade inte är den samma man återvänder till, och det jobbiga med klichéer som den är hur mycket de stämmer; förmodligen är det därför folk använder dem så mycket att de blir klichéer. Läskigt när det är samma sak med folk, bara: att man aldrig igen kan träffa nån man känner, för att den personen inte längre finns.

Något som också är underligt är hur allt som skulle göra en till den sämsta personen att vara i ett förhållande med är det enda som gör en tillfredsställd när man precis kommit ur ett. Förut hade jag ett ansvar inför någon annan att inte vara uppe hela nätterna, supa till bristningsgränsen och vakna i främmande sängar, men när jag bara svarar till mig själv flyttas alla gränser förvånansvärt långt fram. Det är fortfarande nästan en månad tills studierna drar igång igen, och det ska bli intressant att se hur lågt jag kan sjunka på den tiden. Nåt säger mig att det här kommer sluta med en sjuhelvetes dykarsjuka. Botten, här kommer jag.